Ett dolt handikapp

Inget som jag brukar prata om, få ”nya” vänner vet om det.
Jag drabbades av hjärhinneinflammation 2003.

Det finns 2 varianter; bakteriell eller virus. Jag fick virus.
Mannen fick bära ut mig till bilen och köra mig till akuten.
Då hade jag sovit i ungefär 20 timmar.
Det blev provtagning; läkaren tar ett prov på den vätska som omger hjärnan.
Det här provet heter lumbalpunktion (lp), men brukar felaktigt kallas för ryggmärgsprov.
Ryggmärgen slutar ungefär en decimeter högre upp i bröstryggen och det är inte där läkaren tar provet.

Läkaren sticker in en nål mellan två kotor i ländryggen, fram till en säck med vätska som har förbindelse med den vätska som finns runt hjärnan. Sedan tappas lite vätska ut. Det sägs att det inte ska vara så obehagligt men trots att jag var proppad med morfin så kan jag säga….det kändes!

images-1

Senare kräktes jag, kissade på mig, var oförmögen att gå själv, kunde bara ligga i ett helt nedsläckt rum (sköterskorna fick gå ronden med liten ficklampa).
Jag hade både ögonbindel och öronproppar. Det var fruktansvärt…(sover fortfarande alltid med öronproppar=knäpptyst!)
Efter sjukhusvistelsen flyttade jag in hos mina svärföräldrar.
Gick inte att bo hemma med 2 små barn…..
Svärmor la hela sin semester på att få i mig smärtstillande, mat och dryck.
I 3 veckor bodde jag hemma hos dem och barnen fick bara smyga in och säga hej lite då och då,-(

Det tog lång tid för mig att komma tillbaka till arbetslivet, ungfär 6 månader.
Jag fick börja från början, arbetsträna genom att besöka arbetsplatser 2 x 30 minuter/vecka.
Inte arbeta utan bara vara där . Det lilla gjorde mig trött, helt slut.

Nu har det gått mer än 10 år sedan jag hade hjärnhinneinflammationen.
Och tyvärr så får jag nog säga att jag fortfarande dras med bieffekter; huvudvärk, yrsel, ljuskänslighet, koncentrationssvårigheter och försämrad hörsel är bara några av de ”nya” som jag fått. Textremsa på alla svenska program är ett måste.

images-2

Vi hade en liten låneflicka på besök härom dagen och hon spelade spel på ipoden, samma ljud hela tiden, om och om igen.
Det fixar jag inte. Hon fick snällt ta bort ljudet.
Då frågade hon; kan vi inte sätta på radion istället?
Inte ens det klarar jag av…om radion ska vara på måste allt och alla andra vara knäpptysta.
Likaså i bilen, ingen radio.
Jag saknar de gamla dagarna när jag kom hem från jobb och drog på radion och döttrarna dansade runt, hade uppvisning.
Ibland blir det för mycket när 2 st pratar med mig samtidigt, kanske ringer någons mobil, någon tutar, det busvisslas….Då vill jag bara sätta händerna för öronen och skrika…få tyst på allt och börja om från början…med ett ljud i taget!
Det klarar jag inte längre och det är få som förstår hur jobbigt det är…att inte heller kunna vistas på ställen där det är för mycket folk, där ljudnivån är för hög och för mycket.

images

Nåväl, detta är inte tänkt som gnäll utan mer en upplysning..om hur en sådan som jag (högljud) ibland och oftast bara vill ha det tyst och sitta gömd bakom solglasögonen…

photo-4
kram jess

annorlundaunderbara

0 Comments

  1. Vadd starkt av dig Jessica att faktiskt prata om detta handikapp som det faktiskt är. Det är ju tyvärr inget som syns på utsidan men trots det lika jobbigt.
    Det är nog fler än man tror som lider av koncentrationssvårigheter, har svårt att ta in för många intryck samtidigt osv.
    Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att leva med det men jag kan försöka förstå. Jag tycker själv att det är så skönt när det är tyst och blir trött i huvudet av barnens pladder och alla ljud. Så många intryck och impulser som ska trängas i hjärnan samtidigt om det är oljud, musik och pladder samtidigt. Svårt att koncentrera mig i ett samtal när jag hör ett annat som verkar intressant….. kan liksom inte koppla bort det och tappar tråden i min egen konversation. :/
    Stor kram Kristina

  2. Tycker också att det var starkt av dig att skriva om! O vet du? När jag läste de sista raderna ”Det här var inte menat som gnäll..” osv, tänkte jag: Hon har ju inte gnällt!

    Ta hand om dig o njut av de bra dagarna!

    • Tack Tara, jag menar…..det bara är så det är, mitt liv, vissa dagar ;-))
      Kram

  3. Oj, vilket modigt inlägg du skrev Jess.
    Jag visste inte att det var så allvarligt. Dumt egentligen, men jag var inte så påläst om ämnet förrän du berättade nu.

    Heja dig, och vilken fantastisk resa!!
    <3<3<3<3<3<3

    Kram
    Stoffe

    • Har saknat vårt ”samtal” idag:-)
      Tack min vän, jag tycker att bieffekterna borde släppa taget efter 10 år..
      Kram <3

  4. Vadå gnällt?
    Det där tar iaf inte jag som gnäll, utan en stark
    kvinnas berättelse om sitt liv.

    Att du orkar 🙁 Fy så jobbigt att må så.
    Hur blev du smittad? Eller blir man smittad?
    Har ingen kunskap om den sjukdomen.

    Hoppas att du får leva resten av livet med att må
    bättre iaf.

    Kraaaam

  5. Snälla, rara fina du <3
    Intressant att läsa men en historia som berör, jag har själv ett handikapp i en fot, efter en olycka för några år sedan, ramlade ner för ett stenstup och foten slets loss ifrån benet, så det är precis som du säger och beskriver smärta, sen syns den aldrig utåt, men känns desto mer innåt!

    Starkt att berätta!

    Styrkekramar till dig!
    Helen
    http://www.vitaestilo.se

    • Tack fina Helen, det där med foten lät himla otäckt.
      Hoppas du slipper att ha för mycket ont.

      Kram J

  6. du har berättat detta för mig innan minns jag väl. men gud så tufft. och att få sådana komplikationer.. Sådant här ska ventileras tycker jag.
    stor kram

  7. ❤️ Du är amazing som klarar vardagen och allt du har omkring dig! Utan att gnälla dessutom! Stor kram till dig snäckan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *