Rädsla att Älska

Jag hade ju helt glömt bort..jag lovade att publicera mitt fredagsinlägg hos Stoffisen här på min blogg…Bättre sent än aldrig vänner, här kommer det, mina tankar;

Jag har börjat tänka på döden, livet vi lever, tiden vi lånar.
Hade du frågat mig ; är du rädd för döden så hade jag svara ;Nej
Jag är rädd fö att åldras, rädd för att räkna ner till den dagen då allt är slut…med andra ord; Rädd för döden.

Många gånger har jag frågat mig själv om de var rätt beslut att sätta barn till världen.
Inte bara för att det är en hemsk värld vi lever i utan också för den grymhet jag kommer att utsätta flickorna för.
Deras största svek kommer jag och min man att utsätta dem för och du kan aldrig, aldrig förbereda dem på de som komma skall.
Teoretiskt ja men känslomässigt nej .

En dag ska deras hjärtan brista till likhet med ett 10 000 bitars pussel.
Vi sätter tofflorna och vandrar vidare. De får kämpa med att bygga ihop sig själva. De kommer att ändras, värdera om livet. Kanske aldrig att bli sitt ”gamla-jag”, kanske bestå av färre bitar än 10 000…
Fram till den dagen ska jag älska dem så mycket att det gör ont.
För jag vill tro att kärleken är starkare än sorgen och att minnena gör oss starka, att orka och kunna gå vidare…

När jag förlorade min pappa dog många bitar av mig.
Inte bara försvann pappa; jag kände mig ensam, sviken och tvingades att bli lite vuxen.
Det är 3 år sedan och det gör fortfarande ont. Obeskrivligt ont!

Kvällar då jag gråter när jag lagt mig, dagar då jag har ”sakna-pappa-dagar” .
De dagarna barnen vet att jag behöver få vara ledsen och lite för mig själv.
All denna smärta för jag älskade pappa.
Om jag inte hade älskat, hade det gjort mindre ont?

Är det egoistiskt att skaffa barn, att alltid finnas där med kärlek, råd och support och sen….ingenting. Minnen…
Givetvis önskar jag inte våra barn ogjorda,inte alls.

jag o girlsen

Jag bara önskar att jag kan släppa tanken på att det är jag, vi, som ska krossa dem så mycket. Det är ju jag, jag som mamma, som ska finnas där och trösta när de är ledsna.
Och jag undrar…när läker man?
När kan man lära sig att leva med denna saknad, denna längtan av att få höra rösten i telefonen säga ;- Hej, det är pappa.
För fyyyy vad ont det gör att älska.

Syrran fick läsa detta inlägget när det var ett utkast och hon sa ungefär,
– Jävla dig…..jag tänkte inte riktigt så här innan, men nu gör jag.
Och det kommer resten av de som läser också att göra…Och du har så rätt..
Jag undrar; hur tänker du ???

Ljuva toner

bjuds det på ikväll när stora tjejen ska sjunga.
På Fuengirolas största köpcentra är det ”Svensk dagarna”.
Det brukar vara svenska företag på plats, som visar upp/profilerar sig själv och Sverige. Abba ljöd det ur högtalarna på centrat igår.

Ikväll blir det ”Det Vackraste Jag Vet”, med Cecilia Wennerström.
Fast det är inte hon som uppträdet, det är dottern.

Sedan hon var liiiten har hon dansat och sjungit. Det började redan innan hon kunde gå, hon stod vid soffbordet hos pappa, endast iförd en blöja och så dansade rumpan i takt med musiken.
Hon gick flera flera varv runt bordet, med händerna som stöd och varje gång hon gick förbi pappas fötter så trampade hon på dem…Att han sen hade ont i dem visste inte C om och pappa flyttade inte på dem iheller. Ett minne som kan poppa upp lite då och då, trots att det gått mer än 13 år.

Idag är det då dags igen, inför mycket folk, med mikrofon så klart.
Hon har sjungit offentligt flera gånger förr. Första gången var när hon var 3 år och då sjöng hon en julsång inför hela dagiset, barn, personal, föräldrar och släktingar. Det bekommer henne inte.
Jag blir nervös…..Hon sjöng också inför fullsatt kyrka i Lomma.
Syrran bölade..jag är nog för nervös för att känna efter.

Duktig är hon i allafall och vi får nog höra mer av henne framöver:-)

/Stolt mamma

Beauty contest/Skönhetstävlingar för barn

I framför allt USA är det väldigt vanligt; Skönhetstävlingar för barn.
Det yngsta barnet lär ha varit 6 månader, uppklädd, sminkad och föräldern gömmer sig bakom barnet och stöttar upp med en arm.

Det finns mycket att vinna på detta; priser i dollar (måånga dollars), bilar, husvagnar, resor, hus …u name it.

Men det finns lika mycket att förlora; barnets barndom. Oersättligt !!
Oftast är det en förälder(mamman i regel) som hade detta som sin dröm när hon var liten; vara vacker, åtråvärd, prisad, bekräftad, stå i centrum. Och oftast …var det bara en dröm för mamman. Då får barnet fylla i den längtan istället, vare sig dt vill eller inte.

Jag säger inte att alla barn är tvingade till detta, finns säkert de som vill av egen vilja, eller som lärt sig vilja..för att vinna priser åt familjen, att göra mamma & pappa stolta.

Frågan är; varför har man dessa tävlingar? Domarna säger att de dömmer både in och utsida..Men vem kan ens se eller närma sig insidan när utsidan är förvrängd av hårspray, poser och make up??

Borde vara en åldersgräns för detta tycker jag !

Flickor stylas till att se äldre ut, docksöta, perfekta enligt domarens kriterier. De som har tappat tänder, får löständer. Det är fejk solbränna, lösögonfransar, vaxade ben på en 6-åring etc.

Hittad en av tusen artiklar när jag googlade fakta;

Mammas lilla docka (Aftonbladet)

De yngsta barnen är bara några månader gamla.
Aftonbladets utsända bakom kulisserna på skönhetstävlingen – för bebisar

AUSTIN
Flickan ler inte längre.
När hon lämnar scenen utan statyett står de andra barnen kvar.
Hon är ful. Det har vuxenvärlden just klargjort med all önskvärd tydlighet.
Välkommen till Universal Royalty Beauty Pageant.
Vackrast unge vinner.

Ur molnet av hårspray framträder ett kaos.
Ett myller av kläder, borstar, smink, blöjor och gråt trängs på tio kvadratmeter.
Fem yrvakna småtjejer ska genomgå en förvandling. Från barn till dockor.
Det sker med hjälp av lager på lager av glitter, smink och löshår. Samt en mamma som till varje pris vill se sina barn vinna.

Bild: Magnus Wennmann/Aftonbladet

Klockan är halv åtta på morgonen och barnen är griniga, som barn får vara, men aldrig dockor. I dockvärlden gäller andra regler.
Tävlingen börjar om en knapp halvtimme. Den som kommer för sent riskerar att diskvalificeras, utan att få tillbaka startavgiften på 800 dollar, drygt 6000 kronor.

Fembarnsmamman Jamie Sterlings humör pendlar mellan irriterad och arg.
Hennes stab av stressade väninnor sliter febrilt med borstar, smink och ballerinaklänningar på varsin unge.
Kvinnorna kastar flaskan med hårspray mellan sig. När den stickande dimman landar på heltäckningsmattan har flickorna fått ytterligare lite volym under lockarna.
Men än så länge ser barnen oroande mycket ut som barn.
Det är inte bra.
– Vill du inte vinna?, frågar mamma lilla Brileigh om och om igen när flickan gnyr och vrider sig undan sminkningen.
Därefter, mellan sammanbitna tänder, det ingen utomstående ska höra:
– Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu.

50 minuter senare står Brileigh på scenen. Ett manipulerat foto, fast på riktigt, i gul klänning, touperat hår och med läpparna fastlåsta i ett alldeles perfekt litet leende.
Hon flirtar med publiken och domarna som sitter längst fram. Går som en fotomodell fram och tillbaka över scenen.Brileigh är fyra år.
Mamma, som för en stund sedan hotade med stryk, ler lika stort och sufflerar sin dotter med rörelser och rop.

I två dagar arrangeras Universal Royalty Beauty Pageant i en betongklump till hotell utanför Austin i Texas.
De yngsta tävlande är bara några månader gamla. Små, parfymerade paket. Lealösa.
Inte människor utan exemplar.
Juryn synar.
Över 100 barn är anmälda. Den som anses vara vackrast får 5000 dollar med sig hem.
Här i södra USA är barns utseende en miljonindustri. I stort sett varje helg finns det tävlingar att gå på.

Universal Royalty är en av de största. På hemsidan marknadsförs den med att det finns chans till tv-exponering för barnen.
– Vi har varit på åtta tävlingar hittills i år, berättar Patrice Brewer, som är mamma till Zanna, 4, och Zoey, 2.
Startavgifterna varierar från 100 till 1000 dollar. Därutöver tillkommer klänningarna som kostar från 300 dollar och uppåt.
Än så länge har Zanna och Zoey ingen personlig coach, men kanske om några år.

Bakom tävlingen står Anette Hill, en kvinna runt 40, före detta skönhetsdrottning.
– När jag slutade att tävla blev jag kvar i den här världen, säger hon.
Under 15 år har hennes rörelse vuxit. I dag är hon en affärskvinna med en blomstrande verksamhet.
Anette Hill säger vad hon tänker, utan förskönande omvägar om att alla barn är vackra.
– Det här är en tävling. Det finns bara en vinnare.

Varför är tävlingsmomentet så viktigt?
– Det är inget konstigt med det. Barnen lär sig tidigt att livet år en hård tävling. De lär sig att ta för sig och bli självsäkra.

Det ska visa sig att Anettes svar inte bara är hennes. Så gott som alla föräldrar vi talar med säger samma sak.
Skönhetstävlingen anses vara en utomordentlig skola på väg ut i en hård vuxenvärld. Ju tidigare man lär sig att ta för sig, desto bättre.

– Mina döttrar kommer att ha nytta av det här på sin första anställningsintervju, säger Patrice Brewer.
Hon ger sin minsta en puss på kinden.
– Eller hur, vännen.

John är 45 år gammal med haka på flykt och allvarlig min. Han är den som ska avgöra om barnen är vackra eller inte.
Det är hans yrke. Barnbedömare.

Han sitter längst fram i grå kostym och diskret slips, för anteckningar när en ny tävlande kommer upp på scenen. John beskriver sig själv som ett proffs.

– Jag har gjort det här i snart 15 år.

Vad är det du tittar på?
– Jag ser hur barnen ser ut och hur de uppträder på scenen. Det är ett stort plus om de tar för sig och har ögonkontakt med oss i juryn.

Vissa av de mindre barnen är blyga och rädda, hur reagerar du på det?
– Jag är ett proffs. Om de exempelvis gråter blir det poängavdrag. Det är föräldrarna som är ansvariga för sina barn, inte jag.

Är du allvarlig?
– Ja, absolut.

Vad är skönhet?

– Det finns en yttre och en inre skönhet och jag bedömer båda.

Hur då?
– Jag tror att den inre skönheten också syns på utsidan. Jag ser om ett barn tycker om det de gör. Då får de högre poäng.

Finns det fula barn?
– Ja.

Tävlingen pågår hela dagen. Åldersgrupp för åldersgrupp ska visas upp. Först i klänning, sedan i julkläder och slutligen i baddräkt.
De minsta har än så länge inte lärt sig skillnaden mellan vinnare och förlorare.

Det har däremot den magra flickan i tioårsåldern med glasögon och brun långklänning.
Hon vet, när hon lämnar scenen först av alla, att hon är ful. Det har vuxenvärlden just slagit fast. Och de vuxna är ju experter, de om några borde väl veta.

Flickan kämpar mot gråten och klarar sig hela vägen ner till platsen där hennes familj sitter.Då går det inte längre.
Tårarna tvättar bort sminket under ögonen.
Fulstämpeln sitter kvar.
”En bra skola inför vuxenlivet.”

Och det finns de föräldrar som går HUR långt som helst och tar till vilka metoder som helst för att deras barn ska vinna. Det blir mitt inlägg imorgon.
Skriv gärna vad du tycker !

stränga mamman ryter till !

Så här är det; Min äldsta dotter är född -98 (blir 14 år i vinter).
Hon cyklar till skolan, tar 3 minuter. Skulle hon gå hade det tagit dt dubbla, dvs lyxigt avstånd tycker jag:-)
Det är lag på cykelhjälm tills man fyllt 15 år , alltså inte till det året man fyller 15 år utan du måste ha blivit det också ! (synd att vara vinterbarn tycker dottern)
Nåväl, vi har pratat MYCKET om detta hemma. Majoriteten där vi bor låter sina barn cykla utan hjälm, förklaringarna kan vara; – Hon/Han fördärvar sin frisyr, det är mesigt, de blir retade eller; de cyklar försiktigt. Bullshit säger jag !!!
Veka föräldrar som inte orkar ta diskussioner!

Hur ska barnen tolka det när man som vuxen går in och ställer sig över Sveriges Rikes Lag? Det finns även barn som får röka tidigt för sina föräldrar fast man inte får köpa ut tobaksvaror förrän man fyllt 18 år.

Jag tillhör den typen som förälder där vi ( jag och mannen) är konsekventa.
Vilket har inneburit att jag går under smeknamnet hos klasskamraterna som; Den strängaste mamman ever ! Tja, då får jag vara det. Någon måste ju ha den titeln också och hellre den än att jag är slapp !

Min dotter svär dyrt och heligt att hon har hjälm. Det har hon när hon cyklar hemifrån. Men idag mötte hon en väninna till mig….och väninnan som var på väg hem till mig sa; – Du vet om att din dotter cyklar utan hjälm? WHAT!!!
Jag fick tag på dottern, först ljög hon sedan sa hon; XX-såg mig utan hjälm eller hur? Yes. Kapitulera!
Nu har min dotter ingen cykel längre. Jag gick upp till skolan och tog den ( dessutom stod den olåst…suck). Har låst in den i förrådet och kommer att gömma nyckeln. Hon vill inte ha hjälm…då ska man inte ha cykel iheller! Punkt!!

Vill ju ha hem dottern i ett helt stycke !!