Rädsla att Älska

Jag hade ju helt glömt bort..jag lovade att publicera mitt fredagsinlägg hos Stoffisen här på min blogg…Bättre sent än aldrig vänner, här kommer det, mina tankar;

Jag har börjat tänka på döden, livet vi lever, tiden vi lånar.
Hade du frågat mig ; är du rädd för döden så hade jag svara ;Nej
Jag är rädd fö att åldras, rädd för att räkna ner till den dagen då allt är slut…med andra ord; Rädd för döden.

Många gånger har jag frågat mig själv om de var rätt beslut att sätta barn till världen.
Inte bara för att det är en hemsk värld vi lever i utan också för den grymhet jag kommer att utsätta flickorna för.
Deras största svek kommer jag och min man att utsätta dem för och du kan aldrig, aldrig förbereda dem på de som komma skall.
Teoretiskt ja men känslomässigt nej .

En dag ska deras hjärtan brista till likhet med ett 10 000 bitars pussel.
Vi sätter tofflorna och vandrar vidare. De får kämpa med att bygga ihop sig själva. De kommer att ändras, värdera om livet. Kanske aldrig att bli sitt ”gamla-jag”, kanske bestå av färre bitar än 10 000…
Fram till den dagen ska jag älska dem så mycket att det gör ont.
För jag vill tro att kärleken är starkare än sorgen och att minnena gör oss starka, att orka och kunna gå vidare…

När jag förlorade min pappa dog många bitar av mig.
Inte bara försvann pappa; jag kände mig ensam, sviken och tvingades att bli lite vuxen.
Det är 3 år sedan och det gör fortfarande ont. Obeskrivligt ont!

Kvällar då jag gråter när jag lagt mig, dagar då jag har ”sakna-pappa-dagar” .
De dagarna barnen vet att jag behöver få vara ledsen och lite för mig själv.
All denna smärta för jag älskade pappa.
Om jag inte hade älskat, hade det gjort mindre ont?

Är det egoistiskt att skaffa barn, att alltid finnas där med kärlek, råd och support och sen….ingenting. Minnen…
Givetvis önskar jag inte våra barn ogjorda,inte alls.

jag o girlsen

Jag bara önskar att jag kan släppa tanken på att det är jag, vi, som ska krossa dem så mycket. Det är ju jag, jag som mamma, som ska finnas där och trösta när de är ledsna.
Och jag undrar…när läker man?
När kan man lära sig att leva med denna saknad, denna längtan av att få höra rösten i telefonen säga ;- Hej, det är pappa.
För fyyyy vad ont det gör att älska.

Syrran fick läsa detta inlägget när det var ett utkast och hon sa ungefär,
– Jävla dig…..jag tänkte inte riktigt så här innan, men nu gör jag.
Och det kommer resten av de som läser också att göra…Och du har så rätt..
Jag undrar; hur tänker du ???

Tack

för Era kramar och support.
Det kändes jobbigt att hämta hem en tom djurbur från veterinären idag.
Storatjejen fick själv bestämma om hon ville ha en ny hund eller vänta, eller inte alls…

Liten Snobben med bus i ögat ;-))

Liten Snobben med bus i ögat ;-))

Det går aldrig att ersätta men det kan vara skönt att få en ny valp, att kunna tänka på den och inte fastna i sorgarbetet.

bolt snobben

Det blev en ny liten Maltese. Än så länge namnlös.
Lägger upp bilder imorgon. Nu är vi trötta och ska hoppa i bingen.

kram Jess m familj

imagesCAYH9MA3

Och så var jag liten igen..på en hundradels sekund

Detta mina vänner är dagens;

På 2 sekunder kände jag mig som 9 år, när jag satt på Ormvråksgatan i Malmö och skulle räkna matte med mamma. Jag drog blyertspennan så hårt jag kunde över alla sidorna, någon sida revs ut, jag grät och kastade pennan.
Och pappa försökte hjälpa på andra sidan luren…Helvetes!

Exakt den känslan infann sig idag, på spanskans första skoldag.
Vi fick ut 10 uppgifter grammatik, alla skrev utom jag.
Jag kände klumpen i halsen och min bordsgranne frågade försiktigt; -Vill du ha hjälp? Sen hjälpte hon mig med alla uppgifterna. Jag kunde ha börjat gråta där, på en gång.

Att känna sig så liten, så jävla värdelös, som om någon spottat en i ansiktet, det är en jävligt jobbig känsla.

Jag kan ingen grammatik, inte i någon av de språk jag talar och förstår.
Inte ens i svenska. Värdelös, totalt jävla dum!!

Fick 25 uppgifter i läxa samt att skriva en filmrecension.
Recensionen är klar, uppgifterna satt jag med i 2 timmar, utan resultat.
Mannen försökte hjälpa mig..jag började gråta, kastade pennan på golvet, slängde ihop böckerna och kastade mig på sängen…precis som ett litet barn. Ska försöka att inte ge upp…….har bara 9 veckor (-1 dag) kvar…
Hur gör man för att förstå grammatik?
Jag tror att antingen har man det , eller så har man det inte.
Jag kan inte plugga in det iheller för det fastnar inte…
Svära kan jag i allafall, på spanska, fruktansvärt bra ;-))