4 år….det har gått 4 år på dagen.
Och det passerar inte en endaste dag utan att jag tänker på dig.
Det gör fortfarande ont, lika ont som för ett år sedan.
Men jag gråter inte lika mycket som förr. Är det att läka?
För ont gör det, precis överallt i hjärta och själ.
Hittade lite bilder i gamla album, du avskydde verkligen att bli fotograferad och oftast fick jag hota/muta dig för du skulle sitta still;
Pappa och Casandra
Pappa och Linnéa
Fortfarande har jag ”sakna-pappa-dagar” då jag är liten och ledsen.
Idag är en sådan dag.
Därför är jag tacksam för mina väninnor Rebecca och Helena som fick mig att tänka på annat. Om än bara för en liten stund.
Men ..så kom där en doft…som luktade precis som dig.
Och jag kastades våldsamt bakåt i minnenas allé.
Minns, jag minns allt.
Är lite rädd för att glömma bort din röst men den är fortfarande totalt klar och tydlig.
Jag hör dig ibland, dofterna som du lämnar känner jag av, känner din support och hur du virrar på huvudet när jag gjort något tokigt, skurit mig när jag rakat benet ( jodå , du tyckte det såg ut som Stockholms blodbad och bad mig vaxa istället:-) och jag är glad att jag minns. Men jag önskar du var här. Jag är fortfarande liten.
Älskade fina pappa, kanske läste du inlägget om hur jag känner för att dö.
Min rädsla för att älska, ett inlägg som jag precis läste igenom och känner ännu mer fasa för nu när ytterliggare ett år har passerat.
Vi åldras…jag ska försöka släppa fokus på det och njuta som om varje dag vore den sista.
Fina fina du, jag vet att lillasyster var och la blommor hos dig idag , vita liljor som vi hade nästan täckt den kolsvarta kistan med på din begravning. Jag kan inte ha liljor sedan den dagen, de gör mig ledsen.
Snart ska jag på visit till Sverige och jag kommer att besöka dig då.
Kanske tar jag en flaska cava med mig och så sitter jag och syrran under en filt och skålar för dig.
Det tror jag bestämt att vi ska hinna med 😉
Kram din Jess
