Kyssjukan

som det kallas , men kanske mest ”känd” för sitt namn körtelfeber.

Lillan har åkt på en rejäl omgång och har varit riktigt dålig i flertalet dagar. Det har blivit besök på både kvällsmottagningar, akuten, ringt till Kry samt sjukvårdsupplysningen.  Inte ens flytande alvedon kunde hon svälja under några dagar. Fruktansvärt.

Och som jag förstått kan det sitta i länge länge. Halsen ska bli bättre på sikt men tröttheten kan tydligen sitta i flertalet veckor/månader.

Har gjort så himla ont i mammahjärtat att se hur dåligt hon mår. Varmt te är det som fungerat , lite i taget. Febern har gått upp och ner, som mest 39,7 grader.

Eftersom det är ett virus får man ingen behandling mer än smärtlindring. Nu hoppas vi att det snabbt vänder för det här måste vara något av det grisigaste man kan få. Har du haft körtelfeber?

Kram J

Ett dolt handikapp

Inget som jag brukar prata om, få ”nya” vänner vet om det.
Jag drabbades av hjärhinneinflammation 2003.

Det finns 2 varianter; bakteriell eller virus. Jag fick virus.
Mannen fick bära ut mig till bilen och köra mig till akuten.
Då hade jag sovit i ungefär 20 timmar.
Det blev provtagning; läkaren tar ett prov på den vätska som omger hjärnan.
Det här provet heter lumbalpunktion (lp), men brukar felaktigt kallas för ryggmärgsprov.
Ryggmärgen slutar ungefär en decimeter högre upp i bröstryggen och det är inte där läkaren tar provet.

Läkaren sticker in en nål mellan två kotor i ländryggen, fram till en säck med vätska som har förbindelse med den vätska som finns runt hjärnan. Sedan tappas lite vätska ut. Det sägs att det inte ska vara så obehagligt men trots att jag var proppad med morfin så kan jag säga….det kändes!

images-1

Senare kräktes jag, kissade på mig, var oförmögen att gå själv, kunde bara ligga i ett helt nedsläckt rum (sköterskorna fick gå ronden med liten ficklampa).
Jag hade både ögonbindel och öronproppar. Det var fruktansvärt…(sover fortfarande alltid med öronproppar=knäpptyst!)
Efter sjukhusvistelsen flyttade jag in hos mina svärföräldrar.
Gick inte att bo hemma med 2 små barn…..
Svärmor la hela sin semester på att få i mig smärtstillande, mat och dryck.
I 3 veckor bodde jag hemma hos dem och barnen fick bara smyga in och säga hej lite då och då,-(

Det tog lång tid för mig att komma tillbaka till arbetslivet, ungfär 6 månader.
Jag fick börja från början, arbetsträna genom att besöka arbetsplatser 2 x 30 minuter/vecka.
Inte arbeta utan bara vara där . Det lilla gjorde mig trött, helt slut.

Nu har det gått mer än 10 år sedan jag hade hjärnhinneinflammationen.
Och tyvärr så får jag nog säga att jag fortfarande dras med bieffekter; huvudvärk, yrsel, ljuskänslighet, koncentrationssvårigheter och försämrad hörsel är bara några av de ”nya” som jag fått. Textremsa på alla svenska program är ett måste.

images-2

Vi hade en liten låneflicka på besök härom dagen och hon spelade spel på ipoden, samma ljud hela tiden, om och om igen.
Det fixar jag inte. Hon fick snällt ta bort ljudet.
Då frågade hon; kan vi inte sätta på radion istället?
Inte ens det klarar jag av…om radion ska vara på måste allt och alla andra vara knäpptysta.
Likaså i bilen, ingen radio.
Jag saknar de gamla dagarna när jag kom hem från jobb och drog på radion och döttrarna dansade runt, hade uppvisning.
Ibland blir det för mycket när 2 st pratar med mig samtidigt, kanske ringer någons mobil, någon tutar, det busvisslas….Då vill jag bara sätta händerna för öronen och skrika…få tyst på allt och börja om från början…med ett ljud i taget!
Det klarar jag inte längre och det är få som förstår hur jobbigt det är…att inte heller kunna vistas på ställen där det är för mycket folk, där ljudnivån är för hög och för mycket.

images

Nåväl, detta är inte tänkt som gnäll utan mer en upplysning..om hur en sådan som jag (högljud) ibland och oftast bara vill ha det tyst och sitta gömd bakom solglasögonen…

photo-4
kram jess