KAFFE, TÅRAR OCH KNÄCKEBRÖD

Hej vänner,

Idag , satt jag som vanligt och scrollade Facebook. Fastnade för ett klipp som sändes på TV4 på morgonen.

Du hittar det HÄR. 

Inlägget handlar om självmord bland barn & ungdomar.

En mamma berättar om sin förlust av sin 14 åriga dotter.

 Så här sitter jag, med dagens kaffe i koppen, knäckebröd i ugnen och tårar på kinderna.

Om jag ser tillbaka på när jag växte upp och gick på  framför allt högstadiet så minns jag inte att någon tog livet av sig, minns inte ens att någon försökte.

Men, då ansåg man också ( och fortfarande tror jag) att om man pratade om det , att någon försökt, så spred det sig som ringar på vatten och man var rädd för att någon annan skulle göra samma sak.

Det tystades nog ner tror jag.

För visst måste det ha funnits även när jag var tonåring, liksom alla bokstavssjukdomar.

Men av någon anledning ( okunskap kanske) så hörde man aldrig talas om detta. I vissa fall är det skönt att utvecklingen gått framåt.

Idag är det värre klimat, det läggs upp på internet, det skickas runt meddelande, vissa smygfilmar och lägger online, det skypas, kickas och snapchattas.

Unknown

Allt sprider sig som en brinnande eld och det är svårt att hinna med.

Dessutom ser man inte allting, hör inte allting som man kunde göra förr.

Det hålls hemligt men är ändå offentligt för ens klasskamrater etc. Vi föräldrar är dem som får veta sist. Och då kan det vara för sent.

Se ditt barn, prata med det ofta, titta efter tänkbara signaler, ta barnets oro på allvar.

Sök läkare om tonåringen säger sig må dåligt, psykiskt eller ”bara huvudvärk och magont”.

Ju mer vi pratar om detta så avdramatiserar vi situationen. Att inte vilja ta i ämnet borde vara tabu.

Jag har skickat klippet från TV4;as sändning till skolans rektor samt ena dotterns mentor.

Jag vill att det ska ventileras, diskuteras, reflekteras, upplysas, samtalas, grupparbetas etc. 

Unknown-1

Om det kan rädda någons liv så är allt besvär värt. Men att sticka huvudet i sanden borde vara kriminellt.

Våga prata om det som anses obehagligt. Tänk inte; det händer inte vårt barn. Äg situationen innan det är för sent!

Kram Jess

images

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80

Riksorganisationen SPES, SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, Jourtelefon:08 – 34 58 73