NÄR LIVMODERN VÄRKER

God morgon eller ..snart god middag.

Har man varit uppe sedan 05:00 så är det ju snart dags för lunch;-)

Inte många minuters sömn blev det i natt, jag har tittat på klockan varje halvtimme, livrädd för att försova mig (oss). Stora tjejen; Casandra skulle nämligen iväg. Stå klar på Malaga flygplats klockan 06:00. Att hon satt sin klockan på 04.30 hjälpte ju inte mycket kan jag säga…hon sov så gott när jag kom in och väckte henne och sa; – Skynda dig nu. Varpå svaret blev; Vart ska jag? 

Ja…London till exempel.

TROLLUNGAR för några år sedan. Liten sprallig till höger med ponchon både in och ut och fram & bak. Casandra till vänster.-)

TROLLUNGAR för några år sedan. Liten sprallig till höger med ponchon både in och ut och fram & bak. Casandra till vänster.-)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DET ÄR HÄR MIN LIVMODER BÖRJAR VÄRKA.  Min lilla stora tös ska vara i annat land, låååångt ifrån sin mammis i flera flera dagar. Jag fick inte hjälpa till med packningen och att åka i trasiga skor utan ombyte …oh well. Hon lär så länge hon lever.

Klassresa..hon åker inte själv. Tror de är totalt 12-13 elever, en mentor och en beundransvärd pappa; Martin. Jag och/eller mannen ville följa med men då hade Casandra stannat hemma..pfff

Det svåra är; världen, denna otäcka stora värld som väntar där ute, utanför bomullszonen. Utanför mamma-kontrollen. Jag vet, jag vet, har själv varit ung och var inte Guds bästa barn. Men dagens samhället har förändrats sååå mycket, det är rått, det är fotografering med mobiler, det finns på nätet direkt etc. Nu vet jag att de kommer att ha det riktigt bra…utan sina föräldrar.

Barnen är ju jättenöjda, vilken 15-16 åring skulle inte vara det…5 dagar i London med shopping, musikal, besök på studion där Harry Potter spelas in. Och så lite shopping till,

När blev hon så här stor??

När blev hon så här stor??

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men att liten har blivit så stor…jag undrar om man någonsin kan få in det? När förstår man att de blivit stora, snart självständiga? När de flyttar hemifrån? När de skaffar första jobbet eller när de bildar egen familj? Eller är ens barn alltid … barn?  Och när ska jag sluta oroa mig…..för släppa taget gör man väl aldrig ordentligt..eller? Någon mer erfarenhet ???

Idag ska jag sysselsätta mig med annat än att tänka på min värkande livmoder. Jag ska ha lunchbjudning/tilltugg/cavaträff med ett gäng glada och spralliga tjejer. Det lär hålla mig sysselsatt i några timmar.

Som tur är har jag fortfarande en ”liten” hemma som jag kan mysa med när kvällen kommer.

Kram Jess

PS: Missa inte tävlingen som jag har, du hittar den HÄR.