Rädsla att Älska

Jag hade ju helt glömt bort..jag lovade att publicera mitt fredagsinlägg hos Stoffisen här på min blogg…Bättre sent än aldrig vänner, här kommer det, mina tankar;

Jag har börjat tänka på döden, livet vi lever, tiden vi lånar.
Hade du frågat mig ; är du rädd för döden så hade jag svara ;Nej
Jag är rädd fö att åldras, rädd för att räkna ner till den dagen då allt är slut…med andra ord; Rädd för döden.

Många gånger har jag frågat mig själv om de var rätt beslut att sätta barn till världen.
Inte bara för att det är en hemsk värld vi lever i utan också för den grymhet jag kommer att utsätta flickorna för.
Deras största svek kommer jag och min man att utsätta dem för och du kan aldrig, aldrig förbereda dem på de som komma skall.
Teoretiskt ja men känslomässigt nej .

En dag ska deras hjärtan brista till likhet med ett 10 000 bitars pussel.
Vi sätter tofflorna och vandrar vidare. De får kämpa med att bygga ihop sig själva. De kommer att ändras, värdera om livet. Kanske aldrig att bli sitt ”gamla-jag”, kanske bestå av färre bitar än 10 000…
Fram till den dagen ska jag älska dem så mycket att det gör ont.
För jag vill tro att kärleken är starkare än sorgen och att minnena gör oss starka, att orka och kunna gå vidare…

När jag förlorade min pappa dog många bitar av mig.
Inte bara försvann pappa; jag kände mig ensam, sviken och tvingades att bli lite vuxen.
Det är 3 år sedan och det gör fortfarande ont. Obeskrivligt ont!

Kvällar då jag gråter när jag lagt mig, dagar då jag har ”sakna-pappa-dagar” .
De dagarna barnen vet att jag behöver få vara ledsen och lite för mig själv.
All denna smärta för jag älskade pappa.
Om jag inte hade älskat, hade det gjort mindre ont?

Är det egoistiskt att skaffa barn, att alltid finnas där med kärlek, råd och support och sen….ingenting. Minnen…
Givetvis önskar jag inte våra barn ogjorda,inte alls.

jag o girlsen

Jag bara önskar att jag kan släppa tanken på att det är jag, vi, som ska krossa dem så mycket. Det är ju jag, jag som mamma, som ska finnas där och trösta när de är ledsna.
Och jag undrar…när läker man?
När kan man lära sig att leva med denna saknad, denna längtan av att få höra rösten i telefonen säga ;- Hej, det är pappa.
För fyyyy vad ont det gör att älska.

Syrran fick läsa detta inlägget när det var ett utkast och hon sa ungefär,
– Jävla dig…..jag tänkte inte riktigt så här innan, men nu gör jag.
Och det kommer resten av de som läser också att göra…Och du har så rätt..
Jag undrar; hur tänker du ???