Hemlängtan

infunnit sig…innan jag (vi) ens hunnit resa iväg…
Allt jag gör räknar jag ner…näst sista middagen, näst sista mysdagen, snart sista dagen och sen bär det iväg. Det är nog värst de sista dagarna då man börjar känna efter. Jag vet ju att när jag (vi) väl kommit ner så rullar det på, vi får våra rutiner och det blir vardag. Vi reser ju inte för alltid och dt är lätt att hålla kontakten (telefon, skype, mail, sms/mms etc) Och det kommer att bli många resor hem under dessa månaderna och vi kommer att få lite vänner på besök:-)

Blev avskedspresent till syrran idag (2 blommor; en för oss var och givetvis vårt signum; hjärtan)

Och en liten lapp , som är sann , men dt känns ju ändå jobbigt…

Och jag vet ju att det blir tuffast känslomässigt för den som stannar kvar.
Uppmuntrade syrran att inte vara för ledsen utan försöka se situationen med nya ögon/nytt ljus…och då fick hon en present av mig;

Har man dessa på sig så kan man ju inte vara ledsen <3 <3